Valborgsmässa

Valborgsmäss är en mystisk högtid. Ordet valborgsmässoafton, 30:e april, indikerar ju att det är kvällen före Valborgsmässan, men någon sån dag finns ju inte i almanackan? Dagen efter är ju första maj.

Jo, Valborg var ett helgon, och sådana firar vi inte längre i Sverige. Den historiska Valborg hette förmodligen Walpurga, och föddes i början av 700-talet i det som idag är sydvästra England. Hon blev nunna, först i klostret i Wimborne, Dorset, men på 740-talet flyttade hon till Heidenheim-klostrat i det som idag är Bayern, Tyskland.

Hon dog 777 eller 779, och begrovs vid klostret. Hundra år senare flyttades hennes kvarlevor till grannorten Eichstätt, och då började mirakel ske. Hennes ben producerade nu mineralolja, som visade sig kunna bota sjukdomar. Den nya gravsättningen skedde den 1:e maj 870, och den dagen verkar också ha varit den dagen hon kanoiserades, d.v.s.upphöjdes till helgon. Det måste alltså ha skett mirakel även innan oljan började flöda.

Kring den 1:e maj fanns redan i de äldre religionerna i norra europa festligheter. Det är tiden för en av de åtta tidpunkterna som delar upp året i åtta lika delar. Vi har idag kvar fyra, jul, vårdagjämning, midsommar, och höstdagjämning, men för firade man även mittpunkterna mellan dessa. Vi har inte kvar alla namn på dessa dagar i alla kulturer. Idag talar vi ofta om festen kring förste maj som Beltane, men det namnet användes bara i den gaeliska kulturen.

Nåväl, efter det att tiden gick smälte de gamla festerna och firande av Santa Walpurga ihop, och även den gamla romerska Lemuria-festen, och den ursprungliga allhelgonadagen, som ursprungligen firades helgen efter påsk innan den flyttades till hösten. Lemuria handlade om att resa ut onda andar, och genom åren började man mer och mer se Walpurga-dagen som en dag då allsköns oknytt var i farten.

Så, på 1800-talet, efter många års fest-sammanblandning och -förvirring, och dessutom minnet av häxprocesserna, var nu Walpurgisnacht, som aftonen kom att heta, en hemsk natt. Då reser häxorna till berget Brocken, och dansar med djävulen. I Goethes Faust får vi vara med om när Mephistopheles tar med sig Faust till Brocken den natten, och stackars Faust blir ordentligt uppskrämd. Det är visserligen skönlitteratur, så ingen riktig ögonvittnesberättelse, men ändå!

Och då kommer vi till 1900-talet. Den österrikiske författaren Gustav Meyrinks tredje roman Walpurgisnacht kom ut 1917. Meyrink hade blivit välkänd efter sin första roman, Der Golem, 1915, en feberfantasi som utspelar sig i Prags judiska ghetto, och blandar nutid med dåtid i ett hallucinastorisk spel med identiter, mot bakgrund av den gamla golem-myten.

Walpurgisnacht handlar om några veckor i Hradschin, en stadsdel i Prag under det pågående världskriget. I inledningen är det baluns hemma hos baron Konstantin Elsenwanger. Där möter vi den Kejserlige Livmedikusen Thaddäus Flugbeil - Pingvinen kallad av studenterna - och den mystiske skådespelaren Zrcadlo.

Zrcadlo är somnanbul, en sömngångare, och han har som hans namn indikerar - tjeckiskans zrcadlo betyder "spegel" - förmågan att helt gå i roll, till såväl utseende som röst. Zrcadlo påstår sig vara baron Elsenwangers avlidne bror, och säger saker bara denne kunnat veta.

Flugbeil blir både skrämd och förundrad av detta, och söker senare upp Zrcadlo, som nu verkar vara språkrör för en mandschu.

En mandschu är person från Manchuriet, ett område i nordöstra Kina/sydöstra Ryssland. Men det vi får veta genom Zrcadlo tyder på att personen snarare är inspirerad av bilden av de "världens herrar" som enligt den samtida ockulta läran ansågs styra världen från - huvudsakligen - Tibet. Nu var man inte på den här tiden så värst noga med skillnader på öst-östasiater och väst-östasiater, utan vad som helst som lät exotiskt fungerade. Alltså, en manchurier.

Manchuriern har ett långt samtal med Flugbeil om verkligheten och jaget. Meyrink var personligen intresserad av den samtida ockultismen, och uppenbarligen också beläst inom buddhismen. (Faktum är att Meyrink några år senare konverterade till buddhismen.)

Samtalet är intressant om man har samma filosofiska intessen som författaren, men framförallt bromsar det in handlingen i boken. Säkerligen har många läsare slutat läsa här, i mitten av boken.

Manchuriern berättar nu, förutom det filosofiska om buddhismens tankar om jaget och identiteten, något viktigt. Det är inte nog att det jordisk Valborgsmässoafton, det finns också en kosmisk Valborgsmäss!

— En gång för varje år, den 30 april är det Valborgsmässoafton. Då, säger folktron, är andevärlden lössläppt. — Det finns också kosmiska Valborgsmässoaftnar, excellens! De ligga alltför långt avlägsna från varandra i tiden för att mänskligheten skall kunna minnas dem, därför gälla de för varje gång som en ny, förut aldrig iakttagen företeelse.

Nu randas just en sådan kosmisk Valborgsmässa.

Då vänder sig det översta nederst och det nedersta överst. Då explodera händelser tätt på varandra nästan utan orsak, [...]

En kosmisk valborg är alltså mycket värre än en vanlig. Sen tar dock boken fart igen, och händelser exploderar tätt på varandra nästan utan orsak. De personer vi hittills fått följa i olika parallella handlingar förs samman, och det blir både mystiskt och våldsamt.

Oroligheter utbryter i Prag, av olika anledningar, och två av bokens huvudpersoner, de unga älskande Ottokar och Polyxena, blir indragna. Ottokar har en profetia hängande över sig att han skall bli "världens kejsare", och det är på något sätt knutet till den gamle tjeckiske upprorsmakaren Jan Žižka.

Žižka, en hussit och upprorsmakare som levde i början av 1500-talet, slutade sina dagar med önskan att han efter sin död skulle få en trumma gjord av sin hud, så att han skulle kunna fortsätta leda sina trupper även efter sin död.

Zrcadlo tas över av ännu en ande, denna gången just Jan Žižka, och blir inblandad i ett lokalt folkuppror som slutar med att han går samma öde till mötes som Žižka. Inklusive detaljen med trumman.

Ottokar blir verkligen utropad till kejsare, men han dör innan han blivit krönt, skjuten av sin mor. Visserligen av misstag, men ändå.

Trummans ljud blir under slutkapitlen mer och mer ett ledmotiv, medan ljudet går över från det faktiska ljudet till folkets uppror till att bli en hallucination som drabbar huvudpersonerna, framförallt Flugbeil.

Upplösningen är tämligen grotesk (som om det där med trumman inte vore nog). I princip alla dör på olika sätt, så när som på Flugbeils betjänt. Denne städar upp i kaoset som uppstått i Flugbeils hus, och noterar att inga almanacksblad tagits bort från almanackan sen den 30:e april, fast det nu är första juni.

— Bra att jag fick se det. Nådig herrn skulle bli åtskilligt ilsken, om han visste, att han glömt'et — och han river av bladen, tills dess siffran »1. juni» framträder. De föråldrade lapparna försvinna och bland dem också den som bär namnet

VALBORGSMÄSSA

Så slutar boken. Skall man analysera den får man minnas att här pågick en storkrig i Europa. De metafysiska samtalen som pågår i boken, framförallt det mellan Flugbeil och manchuriern, försöker så gott det går förklara vad det är som händer, och varför krig är både onödigt och oundvikligt.

Går den att rekommendera? Kanske, framförallt om du är insatt i både Europas historia under 1910-talet, och den dåtida ockultismen. Den innehåller såväl sex som våld, men på dåtidens sätt. Det mesta händer mellan raderna.

Det här är en bok som för dagens läsare förmodligen är tung och svårläst. Skall man jämföra den med samtida skräcklitteratur i den gotiska stilen är den bra, definitivt över medel. Men igen, den gotiska skräckromanen kännetecknas inte av att vara lättläst litteratur.

Har du läst Dracula och tyckte den var tung och träig kanske du skall hoppa över den här. Tyckte du den här artikeln var tung och träig skall du definitivt hoppa över boken.

Var hittar du den då, om du mot förmodan vill läsa den? På svenska kom Walpurgisnacht 1919 på Bonniers som Valborgsmässa. Översättningen är av Ernst Klein, och då jag tyvärr inte läser tyska kan jag bara utgå ifrån att han gjort ett gott arbete.

Vad man tyvärr missat är att använda sig av det tyska originalomslaget som fångar stämningen i boken på ett småruskigt sätt.

Det är inte omöjligt att hitta Bonnier-utgåvan antikvariskt, men lättare att hitta en nyöversättning från 2015 på skräckförlaget Hastur, i översättning av Heidi Hafvervik och med ett intressant efterord av Meyrink-forskaren Sten Wistrand. Nyutgåvan finns också som e-bok.

Och läser du tyska, och är bekväm med att läsa frakturstil, är originalutgåvan inte svår att hitta till en billig peng! (Det är nog just frakturstilen som gör att den inte är så värst eftersökt.)

Trots allt jag sagt hittills är det här en bok jag rekommenderar till dig som gillar genren!