Snobben

Den 2:e oktober, 1950, publicerades första seriestrippen med Charles M. Schulz serie "Peanuts". På svenska fick den heta "Snobben", efter hunden. Snobben var först en helt vanligt liten hund, men började utveckla en personlighet efter hand. Det tog några år.

I Sverige gick serien i först serietidningen Blondie och i tidskriften Veckorevyn, innan den började gå i kvällstidningen Expressen, där den slog igenom i det allmänna medvetandet. Som störst i Sverige var serien 1965-70. Då kom även böckerna du ser på bilderna här ut; nio samlingsvolymer med dagsstrippar.

Böckerna behöll Expressens översättning, av Olle Petrini. Tyvärr har man slarvat en del med ordningen på de enskilda stripparna, så läser man de här böckerna i följd blir man lite förvirrad över kontinuiteten. Saker händer inte alltid i rätt följd.

Schulz tecknade serien i femtio år, fram till sin död, i februari 2000. Det amerikanska förlaget Fantagraphics har gett ut en samlad utgåva i 26 volymer, som bör vara obligatorisk läsning för alla som vill känna sig allmänbildade.

Serien var i USA som populärast 1958-75, och man stöter ibland på åsikten att den sen inte var lika bra. Det är en sanning med modifikation. Serien var inte längre det allmänna samtalsämnet, det är sant. Men kvalitén snarare steg under 80- och 90-talen. Schulz utvecklades som berättare, och även som tecknare. Om man liknar seriens 60-70 tal som skickliga dagsverser, gick serien sen över till subtil haiku-dikning.

Jag håller Schulz lika högt som Dickens. Vi läser inte Snobben för att man vill skratta. Vi läser Snobben för att Schulz som få andra såg djupt in i människosjälen, och kunde visa det han såg där för oss andra.