Skuggan - Döden på isen

Dagens bok: Döden på isen av Maxwell Grant

Klassisk amerikansk pulp är inte så värst vanlig i svensk översättning; lejonparten av det som givits ut i genren här är inhemskt, skandinaviskt, eller tyskt. Men här har vi the real deal. Ingen mindre än Skuggan - The Shadow. 

Så vitt jag vet finns det bara fem utgivningar av the Shadow på svenska, samtliga i utgivningsserien Detektivmagasinet mellan 1946-48. Bakom pseudonymen Maxwell Grant fanns den en hoper författare, men oftast var det Walter Gibson. Det kom över 300 historier mellan 1931 och 1949. I USA, alltså, inte här i Sverige. Men man får vara tacksam för det lilla vi fått.

Böckernas Skuggan är inte helt densamme som du kanske minns från tecknade serier - eller filmen med Alec Baldwin från 1994, om du sett och minns den. Skillnaden beror på radion. När Skuggan i slutet av 30-talet blev amerikansk radioserie ändrade man lite på figuren och gav honom förmågan att göra sig osynlig, på ett lite halvt hypnotiskt, halvt mystiskt sätt. Det var ett sätt att kunna effektivisera manus. Man behövde inte låta Skuggan hela tiden utbrista saker som "Det kommer någon! Jag gömmer mig bakom gardinen/soffan/byrån i sen empirstil", utan radiolyssnarna visste att "nu är Skuggan osynlig". Efter hand utvecklades den sidan av figuren till en hel hoper mystiska, ockulta krafter, och detta kom sedan, via tecknade serier och film, bli den mest kända inkarnationen av the Shadow. 

Så inte här. I böckerna är Skuggan bara en hårding som klär ut sig i slokhatt och slängkappa och jagar skurkar. Det vansinniga skrattet finns med, för dig som undrar. Han är heller inte som i radioserien identisk med Lamont Cranston, utan utger sig bara för att vara denne, med den riktige Cranstons tillåtelse. (Det är högst oklart varför det skulle vara vettigt, fråga inte.)

Historierna är relativt korta och rappt berättade, men det hindrar inte att intrigerna ibland blir en aning invecklade. Läs upplösningen* till den här historien, Döden på isen. Visst håller vi med Elaine? (Triggervarning: pulp!, mord, självmord, förvirrande intrig.)

— Har ni inte fattat sammanhanget än?
— Nej, jag tror inte det.
— Det har inte vi heller, sa Eliot, som talade på miss Stones och Elaines vägnar.
— Kommer ni ihåg rumsstäderskan som begick självmord?
De nickade allesammans.
— Det var det som var början. Familjen Coffin, som hon var släkt med, trodde att hon var förälskad i den unge, vackra sportsmannen Peter Gohan!
— Var hon det då? frågade Elaine.
— Det hade varit mycket bättre för henne om hon hade varit det! Nej, det var Haight hon var förtjust i. Varför får vi aldrig veta. Jag utgår från att Haight gick till sin hustru och bad om skilsmässa. Hon nekade, och han berättade det för sin väninna, varpå hon gick upp på sitt rum och tog livet av sig. Det var droppen som fick bägaren att rinna över, och det som kom Steve Haight att låta sina hemska historier bli verklighet. När han dödat hustrun, tog han itu med att begrava henne i snön mitt inne i skogen. Det skulle ha kunnat ske obemärkt, om inte en av männen Coffin händelsevis hade upptäckt det. Jag antar att det var rumsstäderskans far. Jag tror att Haight, som förmodligen var halvt ifrån sig i det ögonblicket, hade låtit Coffin förstå att han var den man för vars skull dottern hade tagit livet av sig.
— Då blev alltså Gohan skjuten, innan Coffin visste att Haight var mannen, insköt Eliot. Nej, det kan förresten inte stämma. Varför sköt en av pojkarna Coffin honom?
— Det var något av det mest tragiska i hela historien, sa Cranston. Det var ingen Coffin som sköt Gohan!
— Var det Haight, som gjorde det?
Cranston nickade.
— Ja, och orsaken var att B. E. Loved var Gohans älsklingsförfattare!
— Det här begriper jag ingenting av, sa Elaine och skakade på huvudet. Jag kan inte få det att gå ihop.

* Det är inte en spoiler om det är omöjligt för dig att komma ihåg den beskrivna handlingen tills du själv skall läsa boken.