Innehållsförteckning
Idag har jag rotat fram en artikel från Svenska Dagbladet, som handlar om amerikansk tidningshumor. Närmare bestämt det vi idag kallar tecknade dagspresserier. Eller serier, kort och gott.
Här i artikeln varierar benämningarna, även om just "serier" känns som det redan har fastnat. men artikelförfattaren använder även den långa formen, "serierna av skämtbilder", såväl som andra mer eller mindre synonymer; "ritningar", "skämtbild" eller bara "bilder".
De serier som nämns är faktiskt sådana som vi än idag känner till. Krazy Kat betraktas med rätta som en klassiker. Gyllenbom/Bringing Up Father anses även den vara en klassiker, åtminstone under sina första år. Och även om verkshöjden på Storklas och Lillklas/Mutt and Jeff inte når upp till de båda föregångare, har vi inte glömt den.
Att texten verkar lite främmande är för att artikeln är hundrasju år gammal - från artonde maj 1919. Håll till godo!
Amerikansk tidningshumor
En egen art av skämtlynne utan motsvarighet hos oss. De populära figurerna, som återkomma dag efter dag flera år igenom, förlora aldrig sin förmåga att roa publiken.
Av Brita Bonde
Amerika torde väl vara det land där de dagliga tidningarna mer än någon annanstans uppbygga sina läsare med skämt och humor. Jag menar nu ej den omedvetna humor som förekommer i snart sagt all press och i hög grad där. Vad jag ville påpeka är egentligen serierna av skämtbilder i Förenta staternas tidningar, dessa bilder som knappast ha någon motsvarighet hos oss. Visserligen förekomma på Brokiga Blads baksida några av dessa hämtade från de amerikanska tidningarnas kolorerade söndagsbilagor; men de roligste äro de små dagliga serierna. Äro de roliga? Kunna vi förstå amerikansk humor? Den sista frågan besvara väl alla, som skratta åt Charlie Chaplin, med ja; och som bekant göra de flesta det sedan de blivit vana vid genren. Tidningarnas ritningar och de humoristiska filmerna äro mycket lika till sin karaktär. Men det tager faktiskt en viss tid innan en europé kan lära sig att förstå amerikansk humor och njuta av den. Inte därför att den är så djupsinnig och märkvärdig, nej tvärtom, den är så oerhört enkel att vi frestas att tycka att den är enbart dum. Åtminstone första tiden man vistas i Amerika, kastar man bara en blick på skämtbilderna och tänker: ”Hur kunna amerikanerna tycka att det där är roligt?” Men snart läser man texten till bilderna i alla fall och skrattar så smått; sedan dröjer det ej länge förrän man längtar efter dem, emedan det är något till den grad löjligt över dem och allra mest därför att det är roligt att återse bekanta. Dock, det tager olika lång tid att lära sig uppskattade olika serierna. För att kunna förstå en dylik, som kallas Krazy Kat, behövas säkert flera år i Amerika. Den förekommer dagligen i Washington Times och består i regel av en råtta, som kastar en tegelsten i huvudet på en katt efter att den senare sagt en besynnerlig vits. Men en annan serie, ”Bringing up Father’’, kan en europé bliva road av ganska snart. Den är mycket enformig och handlar om en plåtslagare Mr. Jiggs och hans fru Maggie som blivit rika. Maggie skall nu uppfostra den arme maken till "society", vilket inte alls roar honom. Han begär ej bättre än att få smyga sig ut ur sitt fina hus och spela kort med sina gamla kamrater i någon enkel lokal, men Maggie försöker hindra honom på alla sätt, ibland genom att låsa in honom i hans rum. Lyckas han ändå komma ut cch roa sig på något vis får han alltid sitt straff vid hemkomsten, antingen i form av en blomkruka kastad i huvudet eller hårda slag med en brödkavle, utdelade av den kraftiga Maggie.
Så har det nu hållit på dagligen i många år och aldrig tycks stackars ’’Father’' få det bättre!
Det äktenskapliga grälet är ett mycket omtyckt ämne och behandlas av flera serier ooh alltid är frun stor och stark och mannen liten och oformlig. Så är fallet med paret i ”Let the wedding bells ring out’’, det är ej så rikt som herrskapet Jiggs och grälar alltid om den gamla internationella historien: frun vill ha nya kläder, men mannen vill ej lämna henne pengar därtill, dock blir han här oftast tvingad att göra det. Om man skulle tro dessa bilder, så är verkligen den amerikanske äkta mannen att beklaga ty alltid är det han som får draga det kortaste strået.
Den populärste av alla serier är ”Mutt and Jeff’’, som också förekommer på film och har visate i Sverige. Det är två kamrater, den långe Mutt och den lille Jeff, som uppleva allt som amerikanerna möjligen kunna råka ut för och säga turvis våldsamma vitsar med den följden att den av dem som hör på måste falla omkull. Under kriget blevo de förstås soldater och kommo så småningom både till England och Frankrike, där de fingo driva med engelsmännen, som ju enligt amerikanerna aldrig kunna uppfatta en kvickhet!
Jag skulle kunna räkna upp tjogtals med liknande serier, det är ej ovanligt att en enda tidning håller sig med en femton stycken om dagen och de flesta bestående av fyra bilder. Men för att vara rättvis måste jag påpeka, att det ej är alla amerikanska tidningar, som äro dylika skämtblad. Den värdiga och litterära New Tork Times håller sig ej med en enda skämtbild. Men den är nog nästan ensam om detta allvar. Att publiken tycker om bilderna är säkert. Jag har själv hört i ett apotek i Pennsylvania (i amerikanska apotek köper man nämligen allt, från tidningar och frimärken till choklad och cigarretter) huru två infödingar diskuterade om vilka "pictures” som förekommo i Baltimore Sun och Baltimore American innan de bestämde sig för att köpa endera. Det är nämligen så att samma bilder äro reproducerade samtidigt i olika tidningar Över hela Amerika. Detta förhållande har den fördelen att man på resa genom olika stater kan få följa sina vänner "Mutt och Jeff” och allt vad de heta i alla de olika lokaltidningarna. Man kan ju ej önska att våra tidningar skulle amerikaniseras, det vore skada, men nog vore det roligt att dagligen få se en liten skämtbild och ej bara de politiska en gång i veckan.
