Innehållsförteckning
Vad som vid första anblicken ser ut som "pojkstrecks"-bok visar sig vara en realistisk ungdomsskildring från en tid strax efter andra världskriget. Boken Vi i Skojar-Haga, från 1952, av Kai Söderhjelm, är en riktigt trevlig läsning. Jag skall dela några citat, så hoppas jag du förstår.
Fyra unga killar ur arbetarklass/lägre medelklass bor tillsammans över sommaren i ett litet kyffe i den sämre delen av Haga i Göteborg. Vi följer dem på jobbet och på fritiden. Författaren har ett trevligt språk, och underfundiga funderingar som den här piggar upp. Eller, kanske inte om man är stockholmare.
— Man skall inte jämföra allting, sa Kristian. Det är det som är felet, att alla bara utgår från vad de är vana vid och har lärt sig förut. Jag har cyklat hit just för att se om inte Stockholm ändå är bättre än sitt rykte. Vem har bestämt, att det just skall finnas många båtar och få träd för att allt skall vara bra? Allting är lika rätt. Man trivs med det man är van vid. Det finns säkert folk, som t. o. m. tycker, att stockholmska är vackert.
Stickspår: Från 1947 började andra upplagan av Svensk Uppslagsbok ges ut. I marknadssyfte gav bort första bandet gratis, utan köptvång. Precis som citatet som följer säger fanns detta band, som innehöll artiklarna A till Apostat, därför i de allra flesta svenska hem vid tiden. Författaren dyker emellanåt upp som en tydlig röst i boken för att berätta saker för oss som ligger lite utanför själva handlingen. Jag gissar att det kan störa en del läsare, men jag gillar sånt här.
Det är synd, att Kristian och Nils-Olof inte hörde hemma i Alingsås eller Alvesta och kunde stanna där efter sin cykeltur. För då hade det här kapitlet inte alls behövts. Det är nämligen så ordnat, att praktiskt taget varje svenskt hem har åtminstone ett exemplar av första delen, A — Apostat, av något större uppslagsverk. Där finns bilder och kartor över Alingsås. Men de följande delarna fär man inte gratis, och därför måste vi i stället här beskriva Göteborg, där pojkarna nämligen stannade några månader.
Teater var vid den här tiden ett inte helt ovanligt tidsfördriv, inte bara att gå och titta på, utan också att spela. En av grabbarna får jobb på biblioteket, och halkar in på teaterspåret.
Det var Kristians jobb att på en särskild anslagstavla i biblioteket sätta upp Stadsteaterns affischer och fotografier från föreställningarna. Det fanns så mänga olika anslag i närheten, "Väskor och portföljer torde avlämnas i tamburen", "In this library you may read Keesing's contemporary archives", "Hundar få ej medtagas", "Rökning förbjuden", "Omslag till böckerna tillhandahållas i disken", "Cinéclub français vous presente un film de Cocteau", o. s. v., sả det var knappast troligt, att någon uppfattade teateraffischen och stannade för att se på den. Ändå gjorde den bevisligen verkan. En dag beslöt sig nämligen Kristian själv för att gå på teater.
Har du lite tid över tycker jag du skall googla vad Keesing's contemporary archives var, det är nutidshistoria!
Den bildade medelklassen läste på den här tiden gärna böcker på engelska, franska och tyska. För att kun na imponera på varandra med att man var flerspråkig. Böckerna var mestadels Agatha Christie. Det var också enda sättet att läsa deckare. För att läsa deckare på svenska var sånt som simpelt folk gjorde.
På biblioteket lånade han till jullektyr några engelska detektivromaner och den första Tarzan-boken. Han ville ha dem på svenska också för att göra det litet lättare för sig, men de fanns inte. Det var tydligen så, att böcker som ansågs dåliga och olämpliga på svenska, mycket väl kunde finnas på något utländskt språk. Då kunde de läsas bara av dem, som egentligen hade bildning och kunskaper nog för att låta bli.
Och baksidestexten - för på den här tiden hade böcker texter på baksidan som berättade om vad böckerna handlade om - är så troskyldig.
Detta är berättelsen om hur det är att vara ung i Göteborg.
Inte för att det väl är stort annorlunda att vara ung i Göteborg än på andra ställen. Men nu var det händelsevis i Göteborg de bodde, de här fyra ynglingarna, närmare bestämt i ett rum i Skojar-Haga. Ett litet, kyffigt rum med kokspis, som de delade i broderlig sämja, gymnasisten Nils-Olof, biblioteksspringpojken Kristian, Ville, som kunde åka skidor, och reklamtecknaren Kalle. De där fyra upplever inget särskilt, men de upplever det på ett så förtjusande sätt. Är det förresten inte upplevelse nog — bara det där att vara ung och att försöka klara av tillvarons problem dag för dag?
Författaren skildrar sina ungdomar på ett absolut realistiskt sätt. Man lär känna dem så ingående, att man tycker man borde möta dem och nicka åt dem på Götaplatsen eller på Liseberg eller ute i Skojar-Haga. Man lär känna dem och trivs med dem alla fyra, Kalle och Ville och Kristian och Nils-Olof i Skojar-Haga i Göteborg.
Jag kan rekommendera den här boken för tidsskildringen såväl som för språket. Ja, och så är där en liten deckarnöt i handlingen också!
