Innehållsförteckning
Det här är nog ett av de bästa omslag jag sett. Jag har också läst boken, så för dig som tittar på omslaget och undrar en massa kan jag berätta lite om den.
Boken är Den gula drakens hämnd, av Axel Kerfve, den är utgiven som nummer 128 i serien B. Wahlströms ungdomsböcker, 1929. Vad jag vet kom den bara i en upplaga, men är trots det inte ovanlig antikvariskt.
Eftersom omslaget som sagt väcker många frågor, tänkte jag försöka besvara dem. Som ren samhällsservice. Vi kör!
Apan på omslaget är en gorilla. "Men", säger du, "inte ser gorillor ut på det sättet?" Nej, i det manus omslagsillustratören läst har det förmodligen varit en orangutang. I boken benämns apan "gorillan" genomgående, men på ett ställe i boken står det faktiskt "orangutangen". Det tyder på att apan bytt art under manusarbetet, men det har missats på ett ställe. Och bytet har troligen skett efter att illustratören fått läsa manus. Nå, vidare.
Det är inte apan själv som klätt på sig regnkläderna. Apor är inte alls så glada att ha på sig kläder som man kan tro när man tittar på bilder och foton från 1900-talet.
Det är boven, mannen i den blå uniformen, som tappat revolvern. Inte apan. Apor, vare sig de är orangutanger eller gorillor, behöver inte vapen för att hantera människor. Många män tror att de skulle kunna klara sig mot en björn i obeväpnad kamp. De har fel, men det skulle vara kul att se. En björn skulle eventuellt kunna spöa upp en orangutang, men nu är vi ute på ett stickspår. Tillbaka!
Det är inte apan som är Den gula draken, trots den gula sydvästen och regnkappan. Titeln förklaras faktiskt inte i boken, men då en av skurkarna är kines och detta är en fortsättningsbok, syftar titeln troligen på denne person. Titeln är med andra ord en i raden av dåtidens ”gula faran”-böcker.
Och nej, titeln är inte den enda delen av boken som är djupt rasistisk. Bara på de första fem sidorna lyckas boken slänga fram huvudlösheter om irländare, tyskar, och kineser. Faktum är att boken verkar vilja säga att bara svenskar är något att ha. Hjältarna är svenskar.
Axel Kerfve var en av förra sekelskiftets mest produktiva skräpkultursförfattare, tillsammans med främst Gunnar Örnulf. Han har skrivit en bok som någon minns. Om du talar med en deckarnörd, kan du få reda på att Kerfve skrev Gunnar Holms minnen – ur en Stockholms-detektivs minnen, en av de allra tidigaste svenska deckarna. Frågar du sen deckarnörde om hen läst den, får du svaret att nej, den är i princip oläsbar. Kerfves böcker har inte stått sig. Här är ett kort exempel på hans stil, så förstår du:
— Jo, jag förstod nog detta genast, sade den både på sjön och på land sedan åratal rikt beprövade Pat.
Omslaget är av en på den tiden (igen, 1929) ganska flitig omslagstecknare, Gunnar Widholm. Han har tecknat omslag för en hel del svenska förlag, och typiskt nog står det inget om detta i hans artikel på svenska Wikipedia. Det var nämligen fult att vara omslagstecknare, framförallt om man, som Widholm, var en högborgerlig konstnär.
Boken som sådan då? Den kan endast rekommenderas som tidsdokument, och det finns bättre tidsdokument. Men omslaget är magnifik pulp fiction.
